Ett Liv, Kapitel 3.

Kapitel 3 – det är aldrig försent att tända en låga, men det betyder inte att den kommer att fatta eld.

”Vad hade jag att förlora?” Vad sägs om mitt liv, mitt sinne, min själ. En människa tål bara så mycket svek och förluster, jag har nått min gräns, jag tror till och med att den har varit nådd länge. Att jag var otillräcklig som dotter var sedan länge införstått hos mig, men att jag var otillräcklig som människa, som en vandrande själ på denna jord, det har aldrig uttalats till mig. Jag förlitade mig på mina öron, följde rösterna över stockar och stenar, följde dem så långt mitt hjärta förmådde. Så stod jag där. Återigen befann jag mig på den ensliga busshållplatsen, jag befann mig på samma ställe som jag hade börjat på för nästan 2 timmar sedan. Busshållplatsen där jag börjat min resa, där jag börjat mitt liv. Ett liv. Ett liv som hemlös.

Rysningar for igenom min kropp. Hemlös. Mina steg stannade upp, jag släppte väskan till marken. Lyfte blicken och stirrade ut mot tomheten. Rösterna, ljuden som mina öron hade snappat upp, var försvunna. Mina händer som var stela av köld och blod letade fram min mobiltelefon. Klockan var 23:33 och mina ben var frusna och täckta av knottrad hud. Jag vände mig om och snubblade nästan rakt in i en bekant vän, närmare bestäm Maximilian. Min pojkvän. Hur jag än försöker förstöra mig själv kan jag inte bortse från det faktum att ingen vet hur jag har det därför jag inte låter dem se det. Jag låter inte folk se mina tårar, mina blåmärken, mina ärr. Jag låter inte folk komma in på djupet. Hur mycket jag än tycker synd om mig så skulle jag aldrig kunna säga att jag, i mina svåra stunder, står helt ensam. Inte i sinnet, där har jag mina vänner, där finns den lilla låga med hopp.

Med en blick sade han allt till mig, han tog min väska och med sin lediga hand tog han tag i min arm och ledde mig igenom mörkret. Han blåste liv i min själ, värmde mitt liv, tände mitt hopp för mänskligheten, för mig (!) med sin närvaro. Som ett sjunkande skepp följde jag gravitation mot botten, men Maximilian gav mig mer tid att reflektera, tänka över det jag stod inför. Jag hörde hans starka och djupa röst prata med mig, men öronen som mig svikit gång på gång lyssnade inte, jag såg hans glänsande ögon med tårar som lurade vid kanten och kände inte längre ett hugg i bröstet, ögonen som även de svikit mig uppfattade inget. Jag hörde, men jag lyssnade inte, jag såg, men jag uppfattande inte. Inom mig kände jag en kraft, starkare än något jag någonsin känt förut, dra ner mig, sluka mig likt en hungrig best. Mitt jag försvann, jag var inte längre närvarande. Mörker. Tomhet. Blint stirrande. Tystnad.

Men ingen stillhet. Ingen låga längre. En tyst och omtänksam vind släckte det tappra ljuset, och därmed mitt hopp. Sedan föll jag ihop på marken och minns inget mer.

 

Ett Liv, Kapitel 2.

Här kommer kapitel 2 på Ett Liv. 
 

Kapitel 2 – att landa någonstans i mitten.

En ekonomisk frihet är något som många söker efter, pengar är den enda lösningen på sorger verkar det som. Om ändå de ville lyssna tillräckligt på mig för att förstå, förstå att pengar leder till mer sorger, mer förluster, mer. Mer! Min familj, min förbestämda klippa, min ansamling av människor som ska finnas där för mig i vått och torrt, vi, eller de har ekonomisk frihet. Jag:et som det skrivs om, jag, kommer från en välbärgad familj. En familj som aldrig tänker två gånger om ett köp, som inte oroar sig för sina utgifter. Jag bor i ett fyravåningshus i ett flott villaområde. Ändå är jag hemlös, övergiven och bedragen. Men det har inte alltid varit så, en gång var det bra, en gång var det ljusa soliga dagar utan regn och tårar. En gång i tiden var min familj, en familj. När jag flyttade hit, blev det värre, varje dag, värre och värre.

Årskurs tre var en vändpunkt, till det sämre. Som barn undrar man alltid varför sina föräldrar inte alltid log. Jag undrade varför mina föräldrar log, det var så ovanligt. ”Ett leende hit och dit kan ju inte spela någon roll flicka lilla” sa min far lugnt och med en solklar auktoritet i rösten. Trean. Ett år fyllt med tårar, det är nästan så att jag minns de dagarna som om jag ser dem genom ett regnigt fönster. Allt är suddigt, ihop smetat. Min far blev chef för sitt företag, ekonomin som redan var väl tilltagen, blev ännu större och därmed min fars ego. Min mor blev också befordrad, och även hennes ego växte till sig. Barnen som befann sig i deras liv blev en slags hobby, en syssla, något som glömdes bort. De sena nätterna på jobbet blev allt fler och irritationen tack vare sömnbristen steg dag efter dag. Min yngre syster överöstes med alla de senaste leksakerna och dockorna, min yngre bror skämdes bort med mängder av tekniska prylar och den senaste utrustningen till hans blommande hockeykarriär. Jag fick nöja mig, utan att verka bortskämd, med ett eget rum, litet avskildhet, men med ännu mer skäll och tjat om läxor, kompisar vars mammor ringde och klagade på mitt sätt att uppföra mig, fritidspedagoger som ringde för att påminna om min ”situation” i skolan bland eleverna. När jag var nio år, helt ovetande om hur världen fungerade, helt oerfaren i allt som har med livet att göra, var jag en börda för mina föräldrar. En dotter som släpade med sig skam i deras hus, en dotter som var allt annat än en fisförnäm överklass flicka som de önskade sig. En dotter som jag.

Irritationen, de uppblåsta egon som nyss skapats gav upphov till bråk som i sin tur ledde till ett besök på ett välkänt museum där det berättades för mig, en nyss fylld 10 åring, att ”mamma och pappa ska inte bo med varandra längre … det blir för mycket bråk och mamma orkar inte det, förstår du? Så nu, nu får du gå och ta hand om din syster medan jag tar det här samtalet. Se så!”. Det gör ont att minnas hur jag nästan schasades iväg, med tårar i ögonen, helt ovetande om innebörden med det som min mor just hade sagt till mig. Jag har aldrig varit på det museet sen dess. Det har gått snart 7 år och jag har inte ens satt min fot innanför deras dörrar. Redan samma dag åkte vi till ”mammas” nya hus, redan samma natt hade vi på något underligt sätt fått dit alla möbler, alla kläder som behövdes, all mat. Redan samma vecka bodde vi där. För att sedan förflytta oss till far.

För att slippa allt det sentimentala förflyttar jag mig till tiden närmre nuet. Jag går i nian, jag har gått igenom en plågsam diagnos av anorexi, jag har fått mitt hjärta krossat fler än en gång och jag ska söka till gymnasiet. För att toppa det så regnar slagen på mig tätt, mycket tätare än förut. Vad jag än säger, vad jag än gör – ett slag mot kroppen, helst mot min rygg eller mot mitt ansikte. Jag hade tandställning, jag hade extrema knäskador och jag vägde nästan 34 kilo med mina knappt 165 centimeter. När slagen från en nästan 85 kilos och 190 cm man träffade min späda kropp flög jag som en vante. Blåmärkena avtecknades tydligt mot min bleka hy. Ju fler blåmärken desto fler frågor vilket krävde ännu fler ursäkter. Det tröttade ut mig, gjorde mig otålig, ofokuserad, lättretlig. Mina föräldrar hade flyttat ihop, men det var spänt och stelt. Inga direkta känslor visades, om inte de hade något med otillräcklighet att göra. Vad ska en nyfylld 16 åring göra åt saken? Hur ska hon kunna reparera sina föräldrars relation, en relation som vilket barn som helst är beroende av? Hur ska jag veta att mitt förhållande till mina föräldrar är ansträngd, onaturlig och sönderfallerad?

Det var ingen som svarade på mina frågor, det var ingen som lyssnade min röst, den tynade sakta bort till oigenkännlighet. Den enda som visste hur jag hade det var jag, och enbart jag. Visst, jag blev dag efter dag skickad till skolsyster på grund av de gula, lila och blåa märkena på min kropp, med jämna mellanrum kallades jag till skolkuratorn för ”mental hjälp”. Jag lades in på intensiven efter att jag svimmade på lektionen. Jag tillbringade nästan två månader på sjukhuset. Mina föräldrar besökte mig en gång, och det var för att jag behövde en skriftlig fullmakt om deras vårdnad, så att sjukhuset kunde ta hand om mig. Jag klagade aldrig, jag accepterade det faktum att jag var oönskad. Att jag, dotter till två välkända ansikten inom business världen, glömdes bort kan jag kanske inte klandra mina föräldrar på. De hade massvis med arbete, stressade alltid, utnyttjade varenda minut, varenda sekund på dygnet. Men är de berättigade att glömma mig, att gömma minnet av mig, deras äldsta dotter, i hjärnans med avlägsna vrå – bara för att minnas mig vid varje snedsteg jag tog, varje snedsteg jag än idag alltid tar.

Jag känner att till och med nu, när jag år senare blickar tillbaka på mitt liv, minns det som en gång var mig kärt, minns det som än idag hemsöker mitt innersta, fylls jag av otillräcklighet och illamående. Jag känner att stillheten som jag så länge längtat efter, som jag så länge sökt efter, hoppats på, drömt om. Den stillheten har ännu inte infunnit sig. Den stillheten har än idag inte vidkänts. 

Ett Liv, Kapitel 1.

Här har ni då första kapitlet på min lilla biografigrej. Feedback uppskattas! 

Kapitel 1 - Vad som kan vara en början till ett slut.

Jag vet inte vad det var som fick mig att gå, jag vet inte vad det var som fick vattnet att rinna över bägaren. Men en dag fick jag nog, jag fick nog av den knivhuggande smärta, slagen som regnade titt som tätt. Vad det var som just den dagen fick mig att få nog, vet jag inte. Men jag gick. Jag tog mina saker och stack, rakt ut från mitt hus, ut genom dörren, ut till friheten. Släpade min väska med saker hela vägen till busshållplatsen och satte mig ner för att vänta. Vad väntade jag på? Inte var det en buss, alltså valde jag fel ställe att vänta på. Eller? Jag stod vid ett vägskäl, inte ordagrant men i sinnet. Jag stod på en kant och tänkte upprört, bestört och febrilt. Bilder. Bilder likt en film, ett panorama porträtt befann sig i mitt huvud. Blod, tårar. Röster sade ord, skrek dem till mig, kallade mig namn. Sårade mig. Nej jag väntade inte på bussen, jag väntade på stillheten.

Mina andetag grävde sig djupt ner i mina lungor, mitt hjärta slog hårt i bröstet. Även fast jag inte pratade, visste jag är mina stämband inte kunde bära min röst, de var svaga, förstenade, paralyserade av sårbarhet. Klockan var 21:17 och bussen gick om 13 minuter. Men jag väntade ju inte på den, så varför höll jag koll på klockan? Jag var helt förstummad av det faktum att min hjärna i sin panik och förvirring enbart tänkte på det praktiska. Andetagen lugnade sig, hjärtat slog inte med samma kraft. Jag lutade mig mot busskurens vägg och drog ett djupt andetag. Det var tyst och lugnt runt omkring mig, men det hade lika gärna kunnat vara tunnelbanan under rusningstrafik, för den lugna miljön stämde inte överens med katastrofen i mitt huvud. Jag suckade djupt. Klockan 21:19. 11 minuter kvar. 11 minuter kvar till vad?! Jag blev frustrerad på mig själv och sparkade på en närliggande snöklump. Fan, det är kallt och jag har inga vantar.  Hur och när blev det så här kallt? Adrenalinet släppte, jag märkte det nu när jag kände kylan. Kylan trängde sig djupare och djupare in i ryggmärgen, men sen om det var fysisk kyla eller rent utav en hallucination... vem vet. En fågel kvittrade, några rådjur sprang på den snötäckta ängen mittemot. Total tystnad runtomkring mig. Totalt kaos inom mig. 21:24. Mina händer darrade vid det här laget.

Jag blundade, blundade för världen, blundade i förhoppning om att lugna mitt inre. Men jag blev rädd, rädd för rösterna som stegrades, rädd för den lilla film som spelades om och om igen. ”Du borde inte finnas här, du borde dö, ingen märker ändå om du försvinner”. En dörr som sparkas in, ett avtryck av en hand på min vänstra kind. ”dö äckel! Ingen vill ha dig här, fattar du inte det?!”. Jag öppnade ögon hastigt i förhoppning om att allt skulle vara en dröm. Men drömmen var verklighet och bussen stod nu framför mig. Jag bad till gud att rösten skulle bära.

-         Ska du med eller? Chauffören log snällt.

Jag kraxade fram ett nej och brast sedan ut i gråt. Mina händer fryser, jag är trött, sårad och har ingenstans att sova denna natt. Busschauffören stängde dörrarna med ett förstrött uttryck, hans leende var, så som mitt, borta och glömt. Jag tog mina kalla händer och strök bort tårarna som flutit utanför ögonkanten och ramlat ner på min kind. Hur kan en så nära relation vara så svår och så sorgsen? Hur kan en person som gett ett liv, ta det ifrån samma individ? 21:35, jag gick ut mot ängen och lade mig i en snödriva. Slöt mina ögon och drömde mig bort till en plats som fanns förut, men som nu bara var ett svagt minne i mitt undermedvetna.

Stillheten infann sig aldrig.

Jag rycktes ur min dvala av fotsteg. Det är otroligt hur man kan uppfatta sådana små ljud så som fotsteg. De blev högre och högre, de kom närmre och närmre. Jag gnuggade mina ögon. Trodde att jag, när ögonen öppnades skulle bländas av dagsljus. Öppnade ögonen, mörker. Mörker? Kollade klockan, 22:16. Det kändes som att det hade gått en evighet. Dova ljud hördes från ett inte alltför långt avstånd. Ljuden dränktes av sus i mina öron, de var som bedövade av alla skrik och svordomar. Och slag. Jag satt där på ängen, i en snödriva alldeles ensam. Kände hur världens mörker kröp sakta men säkert emot mig, omslöt mig varsamt, som en öm moders famn vid födseln.  Om man nu hade en öm moder.

Men ljuden fanns fortfarande där, de brummade så härligt emot mina känsliga öron. Var det räddning, var det stillheten? Jag kände smärtan i min vänstra kind, kände hur den smälta snön blandat med de salta tårarna sved emot den röda huden. Jag kände smärtan i bröstet, hur mitt hjärta slog i förhoppning om att bli frälst, frälst från smärta, sorg och mörker. Reste mig upp. Tog mitt och gick emot ljuden. Snubblade runt och snyftade vilt, kände mig övergiven. Ramlade i snön, skrapade upp mina händer, det blödde. Köldens skador på mina händer hade orsakat smärta men värmen från mitt blod tinade upp dem en aning, trubbade av kylan. Ljuden, var de borta? Likt en blind flicka trevade jag mig fram, försökte hitta något att följa. Fann vägen, rätade upp mig själv och tänkte ”var stark, visa dem fel, du är älskad.”  Är jag? Är jag verkligen stark, är jag verkligen älskad, kan jag visa dem fel? Stannade upp, torkade bort ännu en tår ifrån min kind, kände mig dum.

En hand lades på min axel. Rädslan slog mig, gjorde mig lam. Jag sneglade på handen, ville inte… vända mig om. Tänkte ”nu är du allt så gott som död va..?”. Men jag vände mig, bara för att bemötas av tomhet. Ingen var där, ingen hand fanns på min axel längre. Inget. Bara tomhet. Ögonen lurade mig, lurade min själ. Men öronen svek mig inte, inte idag, inte den här gången. Ljuden hördes återigen, jag kunde urskilja röster, verkliga röster, ord som sades i detta nu. Gick över en korsning, upp för en liten kulle, hoppade över en isfläck. Förlitade mig på mina öron. Vad hade jag att förlora? 

Upp