I bought you daffodils.

 
So you have chosen aloneness. You have chosen the security and the relative freedom of solitude, because there is no risk involved. You can stay up every night and watch your TV shows and eat ice cream out of the box and scroll through your Tumblr and never let your brain sit still, not even for a moment. You can fill your days up with books and coffees and trips to the store where you forget what you wanted the second you walk in the automatic sliding door. You can do so many little, pointless things throughout the day that all you can think of is how badly you want to sleep, how heavy your whole body is, how much your feet hurt. You can wear yourself out again and again on the pavement, and you do, and it feels good.
No one will ever bridge that gap and point to your stomach or your hair or your eyes in the mirror and magically make you see the wonderful things about getting to be next to you. And maybe that’s it, after all, this fear that no one will ever truly feel about you the way you want to be felt about. Maybe what you want is someone to make you love yourself, to put sense into all that positive rhetoric, to make it so the aloneness of TV and blasting music in your ears at all times isn’t the most happy place you can think of. Maybe you want someone who makes you so sure of how wonderful things are that you cannot help but to tell them your feelings first, even at the risk of being humiliated. Because you will know that, when you’re telling them you love them, what you’re really saying is “I love who I become when I am with you.
 
- Chelsea Fagan, For When You Think That No One Will Love You

Just a thought.

 
I wonder if teachers care. If they sit in class, figuring out who can’t sleep late at night, who gets abused at home, who can’t even face a mirror. I wonder if they care about the effect of the deadlines they set; how much stress their pupils are already under. I wonder if I told the teachers how much I need a break, how much I just need some space from school, how many of them would actually care.

Efter allt som var förut.

Nu när man har tagit studenten märker jag hur mycket mer tid man har över till saker som gör en mycket gladare, som gör att man känner sig lite mer levande helt enkelt. Den tiden som man får över är också ett stressmoment har jag märkt nu på sista tiden. Det är en konstant oro som hänger över en, man måste planera in så mycket man bara kan, tjäna pengar, leva livet, resa, festa, vara med kompisar – ja listan är lång. Tid, som man så länge längtat efter, blir istället något man inte klarar av.

Det finns så många människor som är helt kapabla till att utvinna deras till maximalt, att ta vara på hela kapaciteten. Jag är inte en av de människorna. Istället sitter jag näst intill apatisk hela dagarna och funderar på vad jag egentligen borde göra, som jag ändå inte gör. Visserligen tar jag hand om många viktiga sysslor, som att planera inför kommande cheersäsong, ta del av lite akademiska saker som jag har, söker oändligt mycket jobb – men det är fortfarande så mycket dötid att jag inte riktigt vet vad jag ska göra utav det. Jag kan ju inte sitta och hålla på med viktiga saker hela tiden, då skulle jag bara tröttna och troligen bli lika stressad som jag var under skolan, och det vill jag inte.

Jag tar min tid när det är saker jag behöver göra, jag delar upp det under en längre period så att jag har tid att blanda in lite roliga saker. Vad händer då när man inte har roligare saker att blanda in i sin tid? Det är det som jag har fått lite ångest över på sistone, att jag inte längre ser fram emot saker som jag gjorde förut. Kanske är det så att alla nyblivna studenter tänker så – kanske är det så att det bara är jag. Oavsett vad så har det tagit upp mycket betänketid hos mig vilket jag (helt förståeligt ändå tycker jag) inte är så himla kul.

Jobb och framtida studier står liksom och hägrar i framtiden, men till dess vill man ju späda ut den ledighet man faktiskt har med livet. Och det finns så många klyschor som säger ”livet är det som händer i nuet” men ni måste ju ändå förstå vad det är jag syftar på.

Förhoppningsvis är jag inte den enda som upplever den här ”efter-studenten-stressen” och därför undrar jag vad ni gör för att sysselsätta er under den så kallade ”dö-tiden”? 

 

 

Tänkvärt | inspiration, me, personal, random, text, thoughts | Kommentera |
Upp