truz

 
 
jag har egentligen inget vettigt jag vill skriva här, men det känns som att jag måste komma in i skrivandet för att komma in i det jag tänker på. det är inte så enkelt att skriva, inte alltid, ibland är det, jag behöver inspiration, precis som med allt annat. jag sitter på ett café i Karlshamn, Esters, tror jag att det heter. Jag tycker att det känns bra att få sitta i tystnad på en plats där jag inte riktigt finns, där jag enbart existerar i min värld och inte någon annanstans. Jag spelar pokémon samtidigt. Det känns distraherande, vilket är rimligt eftersom det distraherar mig från att skriva, men jag känner inte någon större förlust i det heller, jag vet inte riktigt vad jag vill skriva egentligen. Jag skriver 'egentligen' särskilt ofta märker jag nu. Undrar varför jag måste uttrycka mig så. 
 
Det känns nästan lite meningslöst att stirra mig blind på bloggens skrivruta. Jag brukar göra det ibland, öppna upp blogg.se, logga in, klicka omkring, fundera på varför jag inte har skrivit på länge, tryckt på skrivknappen och sedan bara suttit, stirrat in i tomheten. vita rutan som inte fyller sig med ord. Är det för att jag inte har något att skriva? Är det för att jag inte känner att det är värt? Är det för att jag inte vet vart jag ska börja? Det känns som att jag kan svara ja på alla frågor jag ställer mig. Kombinationen känns överväldigande, som med mycket annat i livet. Det finns ett tydligt allt eller inget tänk som råder inom mig. Jag är mycket väl medveten om denna egenskap, därför gör det mig frustrerad att jag inte kan bortse ifrån det. Jag undrar om det jag skriver är så dramatiskt som jag ibland inbillar mig att det kan låta som, i utomstående personers huvuden, jag undrar om det kan bli för intensivt? 
 
Kanske är det så att jag är beroende av att skriva eftersom det är en plats jag kan höra mig själv, höra, läsa, uppleva, känna, mina ord, mina tankar, och det känns inte så trevligt. Jag kanske är en sådan person som tycker om att lyssna på mig själv mer än jag tycker om att lyssna på någon annan? Jag kanske inte lyssnar på någon annan överhuvudtaget? Det kanske ingen gör? 

mer.

 
det var dagsfest en lördag ...
det var magiskt, underbart, pirrigt.
lampor, glitter, rök, musik. 
 
Upp