dunk dunk, som ett hjärtslag.

Jag har väldigt svårt för att greppa situationen jag befinner mig i just i detta ögonblick. Det känns liksom som att jag är oärlig mot mig själv hela tiden, som att jag inte längre prioriterar mitt eget välmående och det gör mig ledsen och ibland illamående. Jag kan inte fokusera på något längre, allt bara svävar omkring och blir någon slags trögflytande sörja i huvudet. Jag orkar inte det här, men samtidigt har jag inte det i mig att försvinna. Jag vill inte att jag ska försvinna, jag har så mycket att ge men det känns så himla orättvist att jag ska behöva ta från mig själv och ge till andra i den utsträckning jag faktiskt gör. Det är mitt eget fel, gång på gång så påminner jag mig själv om detta, att jag har mig själv att skylla, och det är sant men samtidigt vill jag inte att det ska vara så enkelt som det är. Det kan inte bara vara mitt fel. Det får inte det, för det betyder att jag aldrig kommer kunna göra mig själv lycklig. Varför ska det vara så svårt att prioritera sig själv? Varför ska det vara så enkelt för alla andra att dumpa sina problem och osäkerheter på mig och förvänta sig att jag ska kunna lösa det åt dem? Ger jag människor utrymme för detta utnyttjande beteende, eller är det jag som bara har någon slags mutation i hjärnan? Kan det vara så att jag är mer mogen än alla andra jag kommer i kontakt med och därför gör mig själv mer jordnära genom att ta på mig allas problem och tankar och gör dem mina egna? Jag förstår faktiskt ingenting vid det här laget och det skrämmer mig. Som vanligt.

 

 

Jag kan titta tillbaka på alla gamla inlägg jag skrivit i bloggen och på alla de demoner jag kämpade med då. Jag känner mig så hjälplös och nästan lite ynklig när jag ser på mitt lidande som präglade min vardag. Jag vet inte om jag skulle vilja påstå att problemen jag står inför är lika omfattande som de kanske var för några år sedan, däremot är de lika närvarande. Inte samma problem som då såklart, men problem är det. Problem och tankar som andas mig i nacken, som gör sig påminda i mina svagaste och starkaste stunder. Hur gör alla? Hur bär människor sig åt? Varför kan problem hanteras bättre av andra? Hur kommer det sig att jag inte kan gå upp ur sängen, skriva i mina böcker, diska min disk? Hur kommer det sig att jag alltid slutar här? Här där misären viskar mitt namn dag ut och dag in, här där det alltid verkar vara mörkt, slemmigt och intetsägande. Kommer det alltid vara så här? Kommer jag aldrig kunna förstå mig på den enkla natur som är oss. Människor kanske inte är skapade för tänkande, vi kanske inte är menade för något annat än att bara existera som en tumör på jordens yta. Kanske är det bäst om jag låter mig slukas av mörkret igen, ger upp och tar emot allting med öppna armar. Slutar streta och accepterar det pågående och konstanta som alltid är här. 

Even playing field.

Hej på er! Lite nattbloggning, det var längesen. Hoppas att allt är bra med er. Med mig är det faktiskt rätt okej, hade hoppats på att sova vid det här laget men eftersom jag somnade när jag kom hem från skolan i eftermiddags så var det lite svårt att sova nu igen. Sov liksom i ca 3 timmar totalt. Oops. Nej men jag har inga nya bilder jag kan visa tyvärr, men eftersom fotokursen har börjat på skolan så kommer jag att ha kameran med mig ständigt så då borde det finnas utrymme för fler bilder på bloggen. Kanske att jag visar lite fler seriösa bilder också. Det är ju alltid läskigt att dela med sig av eget arbete här hehe. Aja, ska kolla på ett avsnitt av Ugly Betty, sen kanske jag borde fundera på att lägga mig. Nattinatti!
Upp