sthlmeyes

sitter återigen på tåget. är på väg mot karlshamn efter en lyckad tävling igår, känns bra att jag är på väg hem till mitt men jag mår alltid sämst över att lämna stockholm, lämna min familj, lämna de enda som förstår vad som händer. det har helt enkelt varit en tumult helg, känner för att glömma allt jag någonsin vart och bara bli ett med obefintligheten men jag ska inte göra det. ska inte försvinna, kan inte göra det mot min familj, mot mig själv. varför ska jag försvinna liksom? för att underlätta? det försvårar snarare liksom. jag vet inte hur jag ska förklara. känns som att jag säger det rätt ofta nuförtiden och om jag ska vara helt ärlig så är det inte för att jag inte vet, det är snarare så att jag inte orkar förklara, jag orkar inte tänka så långt, orkar inte sätta ord på det. blir för mycket.