xylo
frustrationen är på topp när saker och ting inte blir som jag vill att de ska bli här på kära internet. haha. orkar inte. ibland när jag ska försöka skriva vad som gör mig frustrerad är det som att det är bortblåst. poff. hehe. det känns som att jag skriver om samma saker hela tiden, som att min blogg är ett enda stort virrvarr av samma saker time and time again.
fast vi är ju upprepningar av allting som existerar så vad gör väl det om det känns repetativt egentligen? varför måste jag gå i nya banor, kritiseras för de valen, smutskastas för min väg, mina känslor och tankar, men ingen annan? Alltså jag påstår inte att jag vill att människor ska bestraffas för saker de gör, absolut inte, tvärtom. jag förstår inte vart detta usla behov av att trycka ner andra människor kommer ifrån. det är hemskt, frukansvärt. äckligt, onödigt. kan vi inte bara få vara istället, allihopa, du, jag, vi - tillsammans. bara vara. det är väl inte så himla absurt att vilja det, och om det nu skulle vara det - så vill jag gärna förstå hur det är tänkt.