sthlmeyes

Jag känner mig så otroligt ensam att jag knapp vet vart jag ska ta vägen. En bit av nig skriker spring härifrån medan en annan mest av allt vill gömma sig under täcket och aldrig någonsin se dagsljus igen. Det känns så lame bara, att jag sitter här och är ledsen och eländig, men vad ska jag göra? Jag kan inte styra det, det bara blir. Jag kan inte rå för att jag känner mig obekväm med detta tisslande och tasslande. Jag kan inte rå för att jag blir sårad av att jag jämt och ständigt öppnar upp mig för andra, för dig, men för vad liksom? Äsch, jag överreagerar bara. Allt blir bättre snart. Hela tiden, bättre snart, bättre snart. Om och om igen.

Snälla kan det inte bara ta slut någon gång.

Det är så mycket som stormar omkring i mitt huvud, jag vet inte ens vart jag ska börja och det stressar mig så mycket. Jag känner mig andfådd och matt, uppgiven, utmärglad. Som om det inte finns något kvar liksom. Jag förväntas ge och ge, jag förväntas vara där, snäll, söt, proper och artig. Jag orkar inte mer faktiskt. Jag vill bara någon annanstans men jag har ingenstans att ta vägen, ingen att prata med, jag vet inte ens vad jag skulle vilja säga. Helst av allt vill jag bara lyssna på något annat än det som pågår i huvudet men som vanligt är jag för feg för att medge det, medge att jag behöver någon, att jag behöver hjälp. Hjälp… jag vet inte hur länge till jag kommer orka. Till slut kanske det bara blir så, att någon annanstans är just där jag är, och har varit hela tiden, i periferin, i skuggorna, bakom hörnet, det som hela tiden lockar och kallar. Nej jag vet inte mer. Jag orkar inte tänka mer.