Ett Liv, Kapitel 3.
Kapitel 3 – det är aldrig försent att tända en låga, men det betyder inte att den kommer att fatta eld.
”Vad hade jag att förlora?” Vad sägs om mitt liv, mitt sinne, min själ. En människa tål bara så mycket svek och förluster, jag har nått min gräns, jag tror till och med att den har varit nådd länge. Att jag var otillräcklig som dotter var sedan länge införstått hos mig, men att jag var otillräcklig som människa, som en vandrande själ på denna jord, det har aldrig uttalats till mig. Jag förlitade mig på mina öron, följde rösterna över stockar och stenar, följde dem så långt mitt hjärta förmådde. Så stod jag där. Återigen befann jag mig på den ensliga busshållplatsen, jag befann mig på samma ställe som jag hade börjat på för nästan 2 timmar sedan. Busshållplatsen där jag börjat min resa, där jag börjat mitt liv. Ett liv. Ett liv som hemlös.
Rysningar for igenom min kropp. Hemlös. Mina steg stannade upp, jag släppte väskan till marken. Lyfte blicken och stirrade ut mot tomheten. Rösterna, ljuden som mina öron hade snappat upp, var försvunna. Mina händer som var stela av köld och blod letade fram min mobiltelefon. Klockan var 23:33 och mina ben var frusna och täckta av knottrad hud. Jag vände mig om och snubblade nästan rakt in i en bekant vän, närmare bestäm Maximilian. Min pojkvän. Hur jag än försöker förstöra mig själv kan jag inte bortse från det faktum att ingen vet hur jag har det därför jag inte låter dem se det. Jag låter inte folk se mina tårar, mina blåmärken, mina ärr. Jag låter inte folk komma in på djupet. Hur mycket jag än tycker synd om mig så skulle jag aldrig kunna säga att jag, i mina svåra stunder, står helt ensam. Inte i sinnet, där har jag mina vänner, där finns den lilla låga med hopp.
Med en blick sade han allt till mig, han tog min väska och med sin lediga hand tog han tag i min arm och ledde mig igenom mörkret. Han blåste liv i min själ, värmde mitt liv, tände mitt hopp för mänskligheten, för mig (!) med sin närvaro. Som ett sjunkande skepp följde jag gravitation mot botten, men Maximilian gav mig mer tid att reflektera, tänka över det jag stod inför. Jag hörde hans starka och djupa röst prata med mig, men öronen som mig svikit gång på gång lyssnade inte, jag såg hans glänsande ögon med tårar som lurade vid kanten och kände inte längre ett hugg i bröstet, ögonen som även de svikit mig uppfattade inget. Jag hörde, men jag lyssnade inte, jag såg, men jag uppfattande inte. Inom mig kände jag en kraft, starkare än något jag någonsin känt förut, dra ner mig, sluka mig likt en hungrig best. Mitt jag försvann, jag var inte längre närvarande. Mörker. Tomhet. Blint stirrande. Tystnad.
Men ingen stillhet. Ingen låga längre. En tyst och omtänksam vind släckte det tappra ljuset, och därmed mitt hopp. Sedan föll jag ihop på marken och minns inget mer.