Posé Mit.
Jag kan ibland känna mig så otroligt tom att jag glömmer bort hur man är en människa. Eller en vän. Eller en flickvän. Det känns liksom mer lönt att vara ensam med sin misär att man medvetet/undermedvetet/wtf stöter bort prick alla. Jag låtsas inte bry mig, men jag bryr mig. Mycket. Alldeles för mycket, till den gräns att jag inte vet hur mycket mer jag ska göra för att förstår varför jag är så dum. Det låter självisk, barnsligt och idiotiskt att säga, att tänka, att skriva detta men jag skulle behöva någon som är med mig konstant och bara kommenterar det jag gör. Om det är rätt eller fel, bra eller dåligt. Går igenom konsekvenserna av mina handlingar på ett opartiskt och pedagogiskt sätt. Haha, fuck me, right?
