på ett flygplan i somras.
Kul, har saker jag tänker på, som alltid men jag hittar inte riktigt orden, det är väl alltid så antar jag, allt kommer ut oavsett, hur det än blir, men det känns aldrig riktigt som att jag äger det ändå. Vad nu det är. Vet inte riktigt men det känns logiskt ändå, att tilltala det på det sättet, ambivalent, obskyrt. Jo men det känns bra, jag behöver komma ihåg att beställa ett arduino kit så jag har dels påmint mig själv i sömnen, dels pratat med min pappa om det och sen även skrivit det här som nåt slags tappert försök till att börja någonstans. Urgh, jag orkar inte detta eviga tjatande och gnagade i mitt huvud, det är som att det aldrig blir tyst därinne. Alla tankar springer omkring och det finns ingenting jag kan göra åt saken, jag valde att det skulle vara så, det kändes mer hälsosamt, det kändes som att det var viktigt att kunna ta hand om sig själv och inte bara förlita sig på annat, andra, kalla det vad du vill men i grund och botten vet jag vad det är jag pratar om eller så vet jag inte det. Svart på vitt, om det ändå vore så enkelt. Det är där det kommer in i bilden, det där so är det som man inte riktigt vet vad det är, haha, roligt va, jag vet inte och nu vet inte du heller. Vet inte alls om det där var nödvändigt men om jag ska skriva såhär så är allt relevant, allt är nödvändigt vare sig jag vill det eller inte. Jag behöver rensa tankarna som inte kan rensas, jag behöver få utlopp för det som inte kan fås utlopp för. Gör jag mig förstådd? Nej, det tror jag inte, jag kommer antagligen läsa detta och undra vad jag håller på med men det gör inget framtida cissi för att NÄR du läser detta så kommer du första varför det behövdes, precis som alla andra gånger. Jag var snäll idag, jag lät mig själv andas och tänka positivt för en gångs skull så därför är jag nöjd. Därför gör det ingenting att det är så pass långt kvar på detta flyg som det ändå är (typ 5 timmar lite drygt) för jag har min hjärna, mina ord, mina tankar och min dator. Och min melankoliska musik, min arga musik.
Jag har allt jag behöver förutom vett, men det sägs vara fördelat sparsamt inom familjer. Usch det är så svårt att se vad det är man skriver när skärmen är så liten, texten är så liten men det gör egentligen ingenting säger hon för det spelar ingen roll VAD man skriver utan det som spelar roll är ATT man skriver. Och det gör jag, det ser jag ju, ord blir till, meningar får liv, sätts punkt på. Haha, det är magiskt ändå, tänk att få göra detta varje dag, berätta något med sina ord, betyda någonting bortom det man betyder för en själv. Jag betyder ingenting för mig själv men det får jag inte säga så vi låtsas att jag aldrig tänkte det, vi låtsas att jag aldrig skrev det och där satte jag punkt, det är raderat nu vet du. Kära du, vad ska vi ta oss till, att du fortfarande sitter här med huvudet i sanden, jag förstår inte, varför kan du inte bara inse att du är okej, du duger.
Sluta vara så bra på att vara ledsen, på att vara dålig för det är du inte haha, snälla rara, du har dina brister, du har dina fel som gör dig till dig, du har dina egenskaper, du är du och du duger HAHA en kliché men jag bjuder på den för vem är jag att döma egentligen. Jag dömer inte andra, då kan jag ju inte döma mig själv ELLER var det på grund av att jag dömer mig själv i förhållande till andra och deras normativa beteenden som jag inte kan döma dem? Jag kommer inte ihåg men jag tror det var det senare, det låter mer som jag, mer pretentiöst och abstrakt, mer intellektuellt osv. Haha, jag är ju alldeles för roligt – tycker du inte det? Vem är jag att påstå att jag inte förstår mig på sarkasm och ironi, herregud jag lever ju i det. Jag är väl bara dålig på att tro att andra behärskar det. Eller nej, det vore alldeles för högfärdigt, vi vill väl inte att andra ska tro att du tycker att du är bättre än dem? Men är du inte det då? Är du inte bättre än dem? Är du säker, helt säker för jag tror att du tror det om jag ska vara helt ärlig, jag tror att du tror att dina ord väger mer eftersom du väljer dem, du väljer allting, det är som att hela världen är din scen. Inte undra på att du ville bli skådis, men jag vet varför det var så viktigt, varför det var så läskigt och så stort, jag vet varför det betyder JA I NUTID; PRESENS, jag vet det för jag är du. Du är rädd för att glömmas bort, du är rädd för att inte betyda någonting för någon annan än dig själv och det blir mer och mer aktuellt nu när du inser att det inte är så många som håller en fana för dig. Inte ens du gör det liksom. Jag vet varför du gömmer dig där borta bakom en skärm, jag vet varför dina ord som du spottar ut på dig själv gör så ont, jag vet allting. Ändå så sväljer du det, du placerar det bakom en gardin och väljer att skriva om det istället för det är lättare att hantera det i tredje person, haha.
Mmmmanisk ja det är vad det kallas ja, när du blir så där tokig och galen och helt uppe i varv. Vet du, du är inte manisk, inte nu, vet du hur jag vet det – för du maskerar din sorg, din uppgivenhet med något som är mycket mer konkret i din värld. Att bli lämnad ja, det är jobbigt, du har levt med det så mycket så varför gör det ont nu fortfarande? Varför har du inte bara lärt dig att gå vidare? Jag vet varför du inte går vidare, du låter dig själv inte göra det, haha är inte det tragiskt lilla lilla du. Jo det är tragiskt, det är patetiskt om inte annat. Men du är inte bitter, du är bara saklig som du alltid blir när du förstår att saker är bortom din kontroll men ditt absurda kontrollbehov låter dig inte anamma denna uppenbarelse, varför? Varför gör du såhär mot dig själv? Varför är du så smart, så duktig, så snäll. Så fördomsfri. Så förstående mot alla utom dig själv? Varför får alla andra en andra chans? Är det för att de inte vet bättre? Är det för att du är det enda du har, det enda du litar på och därför måste vara stark? Men vem är du stark för egentligen, för det kan inte vara dig själv eftersom du förstör det du bygger upp. Snälla. Du. Du. Sluta vara så självisk, så narcissistisk (ditt namn är till och med i ordet HAHA), sluta vara så jävla pretentiös, högfärdig – det räcker. Hela den här texten är ett enda klagomål så gör mig en tjänst och lägg ner datorn, försök sova älskade du för det är det du behöver. Där har vi det.
