sthlmeyes

Hej på er. Det har varit ett tag sen sist, ett tag sen jag faktiskt bloggade någorlunda regelbundet. Tyvärr har jag inte bra ursäkt till det. Brist på livsork kanske. Jag borde egentligen fundera mer på att försöka sova vid det här laget eftersom riktiga skolan börjar imorgon men det finns alldeles för mycket som jag tänker på. Jag måste ta tag i mitt liv, det finns så mycket som är osagt i vem jag är och vad det är som händer med mig. Så ibland när jag är ledsen är det på grund av anledningar ingen riktigt kan greppa. För vad vore jag om jag hela tiden berätta precis allt som gått snett de senaste åren? Det skulle kännas som att jag erkände att jag, Cecilia Barry, faktiskt är en misslyckad person med inget att visa. Javisst, ni kan tycka att jag är en snobb eller att jag är dramatisk eller bortskämd då ni kanske tror att allt är bra, allt är okej, allt är hundra procent rätt och perfekt men så är inte fallet. Jag blir så irriterad på den ramen jag lever i, så irriterad på den situation jag har satt mig i. Jag har gjort det. Jag själv har fällt krokben för min egen del. Och kanske är det den vetskapen, eller den sanningen som jag håller fast vid - att jag faktiskt vet att det som händer är enbart mitt fel, som får mig att inte vilja dela med mig av allt. För det är skämmigt. För det är sorgligt. För det är ett misslyckande. Jag vill börja om det här året, årskurs 3. vill börja om gymnasiet rättare sagt, få allt som hänt ogjort och göra allt rätt som det borde vara för en gångs skull. Jag skriver så mycket skit i den här bloggen, saker som egentligen inte hör saken till. Det här är min plats att skriva på, varför har jag inte utnyttjat det till min fördel då? Är det för att jag inte vil höra den lilla rösten som pratar i min hjärna i takt med att jag skriver på tagentbordet? Är det för att jag inte vill riskera att bli upptäckt? Jag vet inte vad det beror på, men det beror inte på en yttre faktor åtminstone. Jag tar skulden för det som hänt, jag tar åt mig skiten och sväljer det kanske inte men accepterar de konsekvenser som följer och försöker lösa det. Det är det bästa jag kan göra i den här situationen enligt mig. Fast å andra sidan är det inte alls det, för även om jag accpeterar det som hänt och som kommer att hända så löser det ju inte de konsekvenser som jag står med här idag. Det är det som oroar mig, att jag måste inte bara förstå men även lösa problemet. Lösa det själv, på egen hand. Men ibland vill jag ha hjälp, även jag behöver lite uppmuntran, en hand som sträcks ut, en ärlig fråga, en hjälpande människa. Inte för att den ska göra jobbet åt mig, utan för att jag ska veta att det finns ett skäl jag gör alla dessa saker, alla dessa uppoffringar. 

Så det mina vänner var kvällens tanke. Hoppas det är bra med er och troligtvis sätter bloggandet igång sakta men säkert den här veckan.