Ett Liv, Kapitel 1.

Här har ni då första kapitlet på min lilla biografigrej. Feedback uppskattas! 

Kapitel 1 - Vad som kan vara en början till ett slut.

Jag vet inte vad det var som fick mig att gå, jag vet inte vad det var som fick vattnet att rinna över bägaren. Men en dag fick jag nog, jag fick nog av den knivhuggande smärta, slagen som regnade titt som tätt. Vad det var som just den dagen fick mig att få nog, vet jag inte. Men jag gick. Jag tog mina saker och stack, rakt ut från mitt hus, ut genom dörren, ut till friheten. Släpade min väska med saker hela vägen till busshållplatsen och satte mig ner för att vänta. Vad väntade jag på? Inte var det en buss, alltså valde jag fel ställe att vänta på. Eller? Jag stod vid ett vägskäl, inte ordagrant men i sinnet. Jag stod på en kant och tänkte upprört, bestört och febrilt. Bilder. Bilder likt en film, ett panorama porträtt befann sig i mitt huvud. Blod, tårar. Röster sade ord, skrek dem till mig, kallade mig namn. Sårade mig. Nej jag väntade inte på bussen, jag väntade på stillheten.

Mina andetag grävde sig djupt ner i mina lungor, mitt hjärta slog hårt i bröstet. Även fast jag inte pratade, visste jag är mina stämband inte kunde bära min röst, de var svaga, förstenade, paralyserade av sårbarhet. Klockan var 21:17 och bussen gick om 13 minuter. Men jag väntade ju inte på den, så varför höll jag koll på klockan? Jag var helt förstummad av det faktum att min hjärna i sin panik och förvirring enbart tänkte på det praktiska. Andetagen lugnade sig, hjärtat slog inte med samma kraft. Jag lutade mig mot busskurens vägg och drog ett djupt andetag. Det var tyst och lugnt runt omkring mig, men det hade lika gärna kunnat vara tunnelbanan under rusningstrafik, för den lugna miljön stämde inte överens med katastrofen i mitt huvud. Jag suckade djupt. Klockan 21:19. 11 minuter kvar. 11 minuter kvar till vad?! Jag blev frustrerad på mig själv och sparkade på en närliggande snöklump. Fan, det är kallt och jag har inga vantar.  Hur och när blev det så här kallt? Adrenalinet släppte, jag märkte det nu när jag kände kylan. Kylan trängde sig djupare och djupare in i ryggmärgen, men sen om det var fysisk kyla eller rent utav en hallucination... vem vet. En fågel kvittrade, några rådjur sprang på den snötäckta ängen mittemot. Total tystnad runtomkring mig. Totalt kaos inom mig. 21:24. Mina händer darrade vid det här laget.

Jag blundade, blundade för världen, blundade i förhoppning om att lugna mitt inre. Men jag blev rädd, rädd för rösterna som stegrades, rädd för den lilla film som spelades om och om igen. ”Du borde inte finnas här, du borde dö, ingen märker ändå om du försvinner”. En dörr som sparkas in, ett avtryck av en hand på min vänstra kind. ”dö äckel! Ingen vill ha dig här, fattar du inte det?!”. Jag öppnade ögon hastigt i förhoppning om att allt skulle vara en dröm. Men drömmen var verklighet och bussen stod nu framför mig. Jag bad till gud att rösten skulle bära.

-         Ska du med eller? Chauffören log snällt.

Jag kraxade fram ett nej och brast sedan ut i gråt. Mina händer fryser, jag är trött, sårad och har ingenstans att sova denna natt. Busschauffören stängde dörrarna med ett förstrött uttryck, hans leende var, så som mitt, borta och glömt. Jag tog mina kalla händer och strök bort tårarna som flutit utanför ögonkanten och ramlat ner på min kind. Hur kan en så nära relation vara så svår och så sorgsen? Hur kan en person som gett ett liv, ta det ifrån samma individ? 21:35, jag gick ut mot ängen och lade mig i en snödriva. Slöt mina ögon och drömde mig bort till en plats som fanns förut, men som nu bara var ett svagt minne i mitt undermedvetna.

Stillheten infann sig aldrig.

Jag rycktes ur min dvala av fotsteg. Det är otroligt hur man kan uppfatta sådana små ljud så som fotsteg. De blev högre och högre, de kom närmre och närmre. Jag gnuggade mina ögon. Trodde att jag, när ögonen öppnades skulle bländas av dagsljus. Öppnade ögonen, mörker. Mörker? Kollade klockan, 22:16. Det kändes som att det hade gått en evighet. Dova ljud hördes från ett inte alltför långt avstånd. Ljuden dränktes av sus i mina öron, de var som bedövade av alla skrik och svordomar. Och slag. Jag satt där på ängen, i en snödriva alldeles ensam. Kände hur världens mörker kröp sakta men säkert emot mig, omslöt mig varsamt, som en öm moders famn vid födseln.  Om man nu hade en öm moder.

Men ljuden fanns fortfarande där, de brummade så härligt emot mina känsliga öron. Var det räddning, var det stillheten? Jag kände smärtan i min vänstra kind, kände hur den smälta snön blandat med de salta tårarna sved emot den röda huden. Jag kände smärtan i bröstet, hur mitt hjärta slog i förhoppning om att bli frälst, frälst från smärta, sorg och mörker. Reste mig upp. Tog mitt och gick emot ljuden. Snubblade runt och snyftade vilt, kände mig övergiven. Ramlade i snön, skrapade upp mina händer, det blödde. Köldens skador på mina händer hade orsakat smärta men värmen från mitt blod tinade upp dem en aning, trubbade av kylan. Ljuden, var de borta? Likt en blind flicka trevade jag mig fram, försökte hitta något att följa. Fann vägen, rätade upp mig själv och tänkte ”var stark, visa dem fel, du är älskad.”  Är jag? Är jag verkligen stark, är jag verkligen älskad, kan jag visa dem fel? Stannade upp, torkade bort ännu en tår ifrån min kind, kände mig dum.

En hand lades på min axel. Rädslan slog mig, gjorde mig lam. Jag sneglade på handen, ville inte… vända mig om. Tänkte ”nu är du allt så gott som död va..?”. Men jag vände mig, bara för att bemötas av tomhet. Ingen var där, ingen hand fanns på min axel längre. Inget. Bara tomhet. Ögonen lurade mig, lurade min själ. Men öronen svek mig inte, inte idag, inte den här gången. Ljuden hördes återigen, jag kunde urskilja röster, verkliga röster, ord som sades i detta nu. Gick över en korsning, upp för en liten kulle, hoppade över en isfläck. Förlitade mig på mina öron. Vad hade jag att förlora? 

#1 - - Anonym:

Jäklar. Grymt bra skrivet! Bästa jag läst av dig hittills. Nu ska jag sova så hinner inte ge någon feedback / några synpunkter men kan göra det imorgon :)

Upp